Nästa år är det hundra år sedan polarhjälten Fridtjof Nansen fick Nobels fredspris för sina humanitära och fredsskapande insatser i Nationernas förbund, föregångaren till FN. Samma år lanserade AB Randfabriken Cimbria i Simrishamn min gammelmorfars första skidbindning: Löjtnant Rimfors’ modell. Han var en av de miljontals som sedan barnsben inspirerats av Nansens fängslande eskapader på skidor över Grönland och mot Nordpolen. Även om den norske polarhjälten nu belönades främst för att med ”Nansenpasset” ha hjälpt statslösa flyktingar i dyningarna efter första världskriget, så är hans största eftermäle så klart att skidåkningen spreds över världen. Plötsligt var skidor inte längre bara ett transportmedel för norrmän, samer och nybyggare i nordligaste Norden.
År 1922 var också året då chefredaktör Anders Pers i Vestmanlands Läns Tidning frågade: ”Varför kunna vi icke taga upp Mora–Sälen som ett nationellt skidlopp, taga upp det just nu, när vi som bäst fira 400-årsminnet av Gustaf Erikssons befrielsegärning.” Dagen efter artikeln i VLT hakade min gammelmorfars iglookompis Mr Jones* på i Dagens Nyheter: ”Vad säger Svenska Skidförbundet? Här finns möjligheter att instifta ett klassiskt lopp!” Sedan blev det nästan tyst i media. Tills Mr Jones tre veckor senare fick ett klipp från Mora Tidning där IFK Mora förklarade sig redo att ”ta i tu med loppet om blott en summa om tusen kronor kunde uppdrivas att täcka kostnaderna.”
I egenskap av sportchef på DN, där David ”Mr Jones” Jonason två år tidigare revolutionerat sportjournalistiken med första dagliga sportsidan i svensk press, utlovade han dagen därpå de tusen kronorna till Morakamraterna för att genomföra tävlingen. Så var drevet i gång. På två veckor utformades sedan ”Sveriges verkliga maratonlöpning, Sveriges Holmenkolrend, en klassisk och historisk tävling, hela folkets tävling”. Resten är historia.
Nästa år har det alltså gått ett helt sekel sedan det allra första Vasaloppet, eller ”Gustaf Vasaloppet” som Mr Jones och flera andra kallade det. Dock blev det som bekant från Sälen till Mora i stället. Och då har det också gått ett halvt millenium (plus ett år) sedan den dåvarande riksföreståndaren Gustav Eriksson, sedermera kung Gustav Vasa, färdades genom Dalaskogarna för att få med sig dalkarlarna i upproret mot den danske kungen, så att Sverige kunde lämna Kalmarunionen.
* Läs Mr Jones berättelse Det första Gustav Vasaloppet i Skidfrämjandets årsbok På skidor 1923
Gamla prylar och försvagade material
Skidbindningar var inte det enda min gammelmorfar utvecklade för skidsporten. Han rationaliserade vallningsmetodiken genom att skapa ett sammanhängande system i sin nydanande vallningstabell, han utvecklade skidvallor för alla fören, fjällpulkor för långfärder, skidor, och så klart skidstavar. Rimforsstaven från 1930-talet är en av anledningarna till att jag själv började tillverka stavar. Eftersom det inte finns så många som tillverkar skidstavar i bambu så är det många av de utvalda till Jubileumsvasan som hört av sig till mig och vill ha hjälp med tidsenliga stavar till tävlingen. Bland annat ska två kompisar skida de nio milen mellan Sälen och Mora med tjärvallade träskidor och långa stavar med tunga trugor, så därför har jag renoverat två par gamla bambustavar åt dem.
Jag har själv gjort misstaget att ge mig ut på långfärd i fjällen i gammal stil utan att byta ut vissa material i delar av utrustningen. Under en iglooexpedition med 1930-talsutrustning genom Marsfjällen gick först ena handremmen av, tyvärr redan under stigningen från Marsliden, sedan lossnade även ena lädertrugan, och så småningom luckrades handtagen upp av mina dyngblöta ullvantar. Så det var med mycket möda och stort besvär jag tog mig fram tillsammans med mina iglookamrater till målet i Kittelfjäll.
Väldigt gamla skidor och stavar ska man inte ge sig ut med på långfärd utan att se över dem ordentligt. Trä innehåller lignin. Det är ligninet som gör trä hårt och spänstigt. Med tiden bryts ligninet ner och träet torkar ut och blir svagare. Rå linolja kan ”föryngra” trä genom att ersätta ligninet, och kan penslas, blandat med lika delar balsamterpentin, på trä för att suga in och ge ny styrka åt trä. Men själv skulle jag ändå aldrig ge mig ut med ett par hundra år gamla och uttorkade helvedsskidor eller bambustavar på en längre tur. Det är omöjligt att veta om det försvagade träet eller lädret kommer att hålla eller ej.
Gamla bambustavar finns det relativt gott om. Men ska man staka nio mil mellan Sälen och Mora rekommenderar jag starkt att renovera stavarna först. Här är en guide till hur du kan renovera ett par gamla bambustavar själv steg för steg – ett slags hjälp till självhjälp.
Renovera gamla bambustavar
Material
- 1 par gamla bambustavar med lädertrugor (egentligen bara stavhylsorna, stavspetsarna och rottingringarna som behövs)
- 2 st käppar av Tonkinbambu (välj lika långa som du själv – finns i alla trädgårdsbutiker och byggvaruhus)
- Rundstav
- Trälim
- 2 st kopparnitar + brickor (4×32 mm)
- 2 st saxsprintar/saxpinnar + brickor (3,2×36 mm)
- 8 st rörnitar
- Dubbelhäftande tejp
- Läder eller kontakta en sadelmakare/tapetserare
- Sadelfett
Verktyg
- Sidavbitare
- Näbbtång
- Träklubba
- Hammare
- Japansåg/dragsåg
- Skruvstäd
- Skruvdragare + borr
- Läderverktyg: sax, kniv, hålpipa/håltång, stållinjal, kroknål, tråd, eller kontakta en sadelmakare
Tid som behövs: 5 timmar
Arbetsmoment steg för steg
- Ta av gamla trugan
Montera av de gamla trugorna genom att dra loss eller knipa av saxsprinten/saxpinnen som sitter genom stavhylsan. Trä sedan av trugorna och läderfästet.
- Dra av stavhylsan och spetsen
Platt spets: Om det är en platt stavspets: lirka loss stavhylsan och stavspetsen. I mitt fall fick jag spänna fast spetsen i ett skruvstäd och dra i bambukäppen.
Skruvad spets: Om det är ”tredimensionell” skruvad stavspets så skruvar du bara loss den och lirkar av hylsan.
- Matcha bambu och stavhylsa
Om den gamla bambupinnen är för kort eller trasig behöver du byta till en ny. Bambustavens diameter i tunna änden (den nedre) bör matcha stavhylsans diameter. Gör den inte det så slipa ner bambun tills den går i ända till botten av stavhylsan.
- Plugga nedre änden och montera hylsa och spets
Plugga bambuns nedre (tunna) ände med rundstav. Vid behov slipa ner rundstaven så att den går i utan för mycket våld, och limma sedan fast pluggen med trälim.
Platt spets: För platt stavspets borrar du flera hål i pluggade änden så att det går att knacka in den platta spetsen i det rektangulära hålet, men innan du knackar i spetsen lirkar du på stavhylsan.
Skruvad spets: För skruvad stavspets räcker det att borra ett centrerat hål i pluggade änden, lirka på stavhylsan och skruva fast spetsen.
- Kapa bambu
Såga av bambustavarna så att de blir ungefär i din axelhöjd. Använd fintandad såg eller japansåg så att kapningen blir ren.
- Plugga övre änden
Plugga övre (alltså den tocka) änden med rundstav på samma sätt som tidigare.
- Mät upp och skär ut läder till trugorna
Jag rekommenderar en sadelmakare för detta steg! Använd lädret från de gamla trugorna till att måtta och skära ut nytt läder av rätt tjocklek och kvalitet. Till trugorna använde vi 2,5 mm tjockt läder. Nita sedan fast lädret på rottingringarna/vidjeringarna och montera trugorna med hjälp av läderbit och saxsprint med bricka. Jag använde ett Ø3,5 mm borr till hålet för saxsprinten.
Ladda ner mall för att mäta och skära ut läder till Ø150 mm trugor här!
Vill du hellre köpa färdigt läderkit finns info längre ner.
- Mät upp och skär ut läder till handtagen
Jag rekommenderar en sadelmakare för detta steg! Man hade i regel långa handtag och långa handremmar. Märk upp på bambun hur långt ner handtagen ska gå och sätt dubbelhäftande tejp där handtagen ska sitta. Sy på lädret med antingen utvändig söm eller dold smygsöm. Vi använde tunnare läder till handtagen. Tänk på att sömmen bör sitta på baksidan av handtagen, men den får inte sitta i vägen för det borrhål du senare behöver göra för handremmen.
Obs! Alla hade inte handtag på sina stavar på 1920-talet och tidigare, och således inte alltid handremmar heller, men de flesta som tävlade regelbundet hade det.
- Smörj in läder
Smörj in allt läder rikligt med läderfett/sadelfett innan du monterar ihop stavarna, men inte för mycket på just handtaget, eftersom lädret där kan suga upp så pass mycket annars att limmet i tejpen påverkas inunder.
- Mät upp handrem
Mät upp hur lång handrem du behöver. På bilden här under ser du hur den kommer att ligga över bambun. På så sätt kan du mäta hur lång handremmen behöver vara för att du ska få handgreppet på den höjd du vill ha. Vi använde 2,5 mm tjockt läder till handremmarna och gjorde dem 18 mm breda och 500 mm långa.
- Borra för nit och handrem
Slå hål i handtaget innan du borrar för att undvika att lädret förvrängs när du borrar. Borra sedan ett hål genom staven och handtaget där kopparniten ska gå, men akta sömmen! Jag använde ett Ø4,5 mm borr.
- Hål för handrem
Slå hål med hålpipa (eller använd håltång) i handremmen där niten ska passera. På förstärkningsbandet slår du först hål i änden som fästs först, det vill säga på stavens ”framsida” (längst till höger på bilden här under). Sedan sätter du i kopparniten från fel håll, alltså ”framifrån”. Drar i förstärkningsbandet och trycker på det över nitens spets för att markera var du ska slå hål nummer två. Efter att du gjort hål nummer två vänder du på kopparniten igen och upprepar proceduren för tredje (sista) hålet som förseglar allt på ”framsidan”.
- Montera handrem
Montera handremmen, tillsammans med ett förstärkningsband av läder, runt både handtaget och handremmen. Ofta, både då som nu, vänder man handremmen ett halvt varv för att den inte ska vikas mot handloven. Se bilder längre ner för hur den brukade vändas och fästas. Ha gärna lite extra längd på förstärkningsbandet så att du har något att dra och hålla i när du ska passa in kopparniten genom hålet.
- Slå ut kopparniten
Kopparbrickan ska vara på framsidan. Eftersom huvudet är starkast sitter det på baksidan för att hålla handremmen på plats. Slå slutligen kopparniten och brickan runt alltsammans. Obs! Slå inte rakt uppifrån på kopparniten. Slå lite från sidan så att du bankar ut kopparn över brickan.
- Klart
Och grattis till dina jubileumsstavar!
Obs! Tänk på att inte utsätta bambustavar för kraftig och snabb uppvärmning. Då kan de spricka! Jag brukar rekommendera att smörja in bambustavar någon gång per år med linoljevax, och i detta fall skulle det nog göra gott att olja in rottingringarna också med lika delar rå linolja och balsamterpentin.
Med hjälp av denna beskrivning och bifogade bilder hoppas jag att den som vill kan renovera ett par gamla stavar så att de blir funktionellt som nya igen. Är dina gamla bambustavar tillräckligt långa behöver du egentligen inte byta bambupinnarna. Det finns ofta torr- eller värmesprickor i gammal bambu, men det är med dessa som med ekbjälkarna i taket: en längsgående spricka är i regel inget att oroa sig över.
Mina första traditionella skidstavar av bambu
Köpa material för att renovera bambustavar
Läderkit för bambustavar
Sadelmakaren och tapetseraren Bodil, som valde och skar ut läder till stavarna jag renoverat åt mina vänner säljer färdigt kit med utskuret läder av rätt dimensioner. Du får rätt tjocklek och kvalitet på de olika läderbitarna. Hon behöver veta diameter på trugorna och exakt hur långa handtagen ska vara.
Läderkit 220 kr + frakt
Innehåller läder till trugor och fäste, handtag, handrem, förstärkningsband, samt rörnitar, kroknål och tråd. Kontakta Bodils Tapetserarbod
Bambu
Tonkinbambu (Pseudosasa amabilis) blev det dominerande skidstavsmaterialet från 1920-talet och framåt. Andra sorter av bambu användes fortfarande, men ersattes snart helt av Tonkin. Tonkinbambu finns i alla trädgårdsbutiker och byggvaruhus. Ta gärna med dig de gamla stavhylsorna som referens när du shoppar bambupinnar. Runt Ø17 mm i övre änden vid handtaget och runt Ø15 mm i nedre änden vid trugan brukar fungera bra. Välj gärna bambu med tjocka cellväggar. Det väger lite mer, men är tåligare.
Kopparnit
Kopparnit med platt huvud och av rätt dimension var svårt att få tag på. Jag köpte ett 10-pack med 4×32 mm. De var i det kortaste laget men det gick till slut att banka på brickan. För att slippa köpa hundratals kopparnitar köpte jag av Hockeyverkstan.
Utrustning och hur den var förr
Jag ska inte bli långrandig och gå in på gammal utrustning alltför mycket. Men jag har några generella tips som kan vara till nytta för de lyckligt lottade till Jubileumsvasan. Det första är: var konsekvent! Klä dig inte som en hiphoppare på benen och en dansbandstrummis på överkroppen. Håll dig till den socioekonomiska klass du tänker representera i loppet. Annars kan det bli komiskt. Med andra ord: tweedknickers ihop med en hålig skogshuggarskjorta kanske inte är bästa kombinationen. Bara för att båda förekom bland skidåkare på 1920-talet betyder det inte att en och samma åkare kombinerade dessa plagg. Var stringent!
Så vad hade man på sig då? Det har säkert många koll på, men för den som vill fördjupa sig rekommenderar jag att titta i gamla handböcker och Skidfrämjandets (nuvarande Friluftsfrämjandet) årsböcker På skidor. Där finns både recensioner och reklam som berättar hur man resonerade kring utrustning och vilka modeller som existerade.
Även PRV:s sökbara patentdatabas är ett bra ställe att se huruvida den utrustning du undrar över fanns eller ej 1922. Där finns exempelvis gott om skidbindningar (förr ofta kallat skidbindsle) med både tåjärn och stramare från slutet av 1800-talet och fram till 1920-talet. Under ”avancerad sökning” kan du söka från 1922 och bakåt i tiden.
Jag bjuder på varsitt kapitel från två historiskt viktiga handböcker. Det första är superkort på en sida, daterat 1922, från boken Första handledning vid utbildning i skidlöpning av skidfrämjaren Victor von Feilitzen. Det andra är visserligen från 1931, men det mesta stämmer väl överens med hur det var 1922. Boken heter Handbok i skidlöpning – del 1 Terränglöpning, författad av min gammelmorfar och hans kompanjon Gunnar Dyhlén. Kapitlet om utrustning är hela 28 sidor och avhandlar allt från hur trästocken ska sågas upp för att tillverka skidor till hur tävlingsdräkten såg ut. Här kan du ladda ner och läsa kapitlen.
- Första handledning vid utbildning i skidlöpning, av Victor von Feilitzen, 1922 (PDF)
- Handbok i skidlöpning – Del 1: Terränglöpning, av Olle Rimfors och Gunnar Dyhlén, 1931 (PDF)
- Nordisk Familjeboks sportlexikon – Historik över skidbindningar, 1946 (PDF)
Att gammal utrustning och naturmaterial kommer i fokus tack vare Jubileumsvasan tycker jag är jättekul. Flera naturmaterial är överlägsna många moderna material. Dessutom fungerar naturmaterial ofta bra i en cirkulär och klimatsmart ekonomi. Personligen hoppas jag att Jubileumsvasan blir ett stående inslag i Vasaloppets program. Vem vill inte åka ”Originalvasan” och känna historiens vingslag.
Har du några frågor så hör av dig!
Lycka till och god tur!
Fabian Rimfors
P.S. Om du är intresserad av att bygga ett par moderna tur- eller alpinstavar, finns en gör-det-själv guide här!
