Bambustavar var förstahandsvalet bland skidåkare i nästan femtio år, från 1905 till 1955, särskilt i Skandinavien. Anledningen till att de var så populära berodde på allmänhetens ökade intresse för längdåkning. I Sverige drog Vasaloppet i gång så smått 1922 och tio år senare följdes det av norska Birkebeinerrennet. Och dessa två var bara toppen av ett isberg.
Innan bambu var det vanligast att tillverka staven av lokala träslag. Ibland var de utsmyckade med snidade gravyrer. Vissa stavar var skålformade i ena änden och kunde användas på jaktturer som en kåsa eller kanske som ett redskap för att ta bort innanmätet på fällda jaktbyten. Andra stavar hade en järnspets i botten och kunde användas som ett vapen eller i försvar mot en djurattack. Men när skidåkning blev en sport, kom också en efterfrågan på en lättare stav … eller två stavar.
Den allmänna uppfattningen är att det var finländarna som började åka skidor med två stavar. Finland är ett platt land med många is- och snötäckta sjöar som behövde korsas om vintrarna. Under senare hälften av 1800-talet dök bilder upp av skridskoåkare med två stavar. Dessa kan mycket väl ha inspirerat att börja åka skidor med två stavar också.
Under många år trodde man att den första avbildningen av skidåkning med två stavar fanns i Pehr Högströms tyska översättning, Beschreibung des der Crone Schweden gehörenden Lapplandes, publicerad 1748.* Men Marcel Achard har hittat tidigare bevis i Moses Pitts The English Atlas, utgiven 1680. Om de var av bambu eller inte kan ingen säga, men de ser inte ut att vara det.
Dessa verkar vara två enstaka fall, och bruket av två stavar slog inte igenom. Så sent som 1908 klagade den norske skidgurun Fritz Huitfeldt bittert över att ”att använda två stavar är inte bara fult, det strider mot själva kärnan i skidåkningen. Så länge man har två stavar att förlita sig på kommer man aldrig att lära sig hantera sina skidor korrekt.”
* Pehr Högströms ursprungliga publikation på svenska från 1746 hade titeln Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker, men den innehåller inte Carl Wilhelm Cederhielms karta med den avbildade skidåkaren med två stavar, som finns i den tyska översättningen. Observera att översättningen refererar till Pehr som Peter Högström. I den danska översättningen blev han Peder.
Bambu äntrar skidåkningens värld
Bambu var dock inte bara ett ”träslag” (eller gräs i botanisk mening); det fanns olika sorters bambu som kom från Kina, Sydostasien och Sydamerika. Den växande användningen av bambu gav upphov till Tonkin, en lätt sorts bambu, döpt efter Tonkinbukten i sydkinesiska havet där den exporterades från i slutet av 1800-talet. Bambu började så småningom också användas som slalomkäppar, med röda och blå flaggor påknutna.
Bambu har två egenskaper som gjorde den mycket attraktiv för entusiaster som Rimfors. För det första kunde den böjas snarare än att brytas. Och om den bröts, knäcktes den inte av, utan gick sönder längs med stavens fibrer. Ett sätt att förstärka staven, och till och med reparera den, var att linda stark och tunn tråd runt ledknutarna på staven. Senare började vi använda tejp. När jag först åkte skidor i mitten och slutet av 1950-talet, och använde gamla bambustavar, brukade jag använda en tidig version av kardborreband på båda sidor om knutarna på stavarna för att förstärka dem. Kardborreband hade utvecklats sedan början av 1940-talet av en schweizisk ingenjör, George de Mestral, som fick patent på sin uppfinning 1955.
Det andra fördelen med bambustavar var deras lätta vikt. Plockar du upp en bambustav från 1920-talet, kan den upplevas som lång och ha en enorm truga i botten. Detta var den perfekta staven för Arlbergteknikens slalomsvängar, eftersom den jämförelsevis tunga rottingtrugan möjliggjorde en kristianiasväng genom att få runt kroppen, som nästan kontrollerades av stavens vikt. Så sent som 1952 vajade de norska och olympiska flaggorna från bambustavar på spelens officiella affisch.
/John Allen
Förutom att vara en nära vän är E John B Allen professor emeritus i historia vid Plymouth State University, och historiker för New England Ski Museum, båda i New Hampshire, USA. Han har bedrivit närmare 50 års akademisk forskning, vilket har resulterat i ett dussintal böcker, varav tre har belönats med Ullr-priset från International Skiing History Association, som också hedrade John med sitt hederspris för livslång gärning 2009.
